Jag jobbar i äldrevården och handikappomsorgen.
Det är ju speciella människor ska jobba i vården, det yrket passar inte alla och det finns de som tror att 'jobb som jobb' bara man får sin lön så. Så fel de har..

Jag har ca 15 års erfarenhet, jobbat inom det mesta inom vården, mest med handikappade och utvecklingsstörda, minst på sjukhus.
Under mina 15 år så är det faktiskt så att många av de jag haft hand om är ju döda,
jag har också rent privat råkat ut för att de som står mig nära har gått bort.

Men otroligt så har jag bara sett 4 döda människor varav jag var med då den ena gick bort.

För inte så länge sedan dog en person som jag jobbat en hel del med. Jag var inte där men blev kallad dit (jobbade på annan avdelning).
Hjälpte till att tvätta, göra i ordning och klä personen. Kändes väldigt fint att kunna säga adjö på det viset.
Till saken hör att jag är livrädd för döden, jag är mörkrädd som attan och jag har full respekt för de som går bort och naturligtvis empati för anhöriga.
Jag anser att man kan prata som om den som gått bort hör vad jag säger, att jag tänker på hur jag behandlar kroppen och jobbar 'tyst' samt att jag faktiskt får känna mig ledsen.

Denna gång var även anhöriga med och jag kunde krama om de och de kunde visa både sorg och förtvivlan.
Jag vill tro att jag gjorde ett bra arbete och när jag gick hem efter arbetspasset kände jag mig nöjd lugn och tillfreds, jag hade kommit vidare i min rädsla för döden och sänder en tacksam tanke till att jag fick förtroendet att arbeta med personen och följa den hela vägen.

Vila i frid