Jag är en man i mina bästa (?) år. 46 nyligen fyllda..
Lagom trivselvikt  (ca 80 kg) och precis så där lång så jag är inte ståtlig men ej heller kort. (175cm)
Jag är gift med en man.
Fast ibland heter det inte gift utan "ingått partnerskap" låter som om man öppnat nå himla företag eller köpt aktier.
Jag är homosexuell, folk har för mig att jag är bisexuell eftersom jag varit gift och dessutom har barn.
Men nej jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha sex med en kvinna igen. Men jag brukar säga att man blir ju inte kär i ett kön utan i en person. Så man ska aldrig säga aldrig..
Jag har en del barn, en son som i år blir 18, en dotter som i år blir 16
de har jag med samma kvinna som en gång i tiden var min fru.
Sedan var jag tillsammans med en kurskamrat/arbetskollega och hon blev gravid. Det förhållandet var inte alls bra så det tog slut innan det började - nästan. Men det resulterade i ett barn en dotter som fyller 12 år i år.
1998 vågade jag erkänna för mig själv att jag är intresserad av män.
Var på gaychattar och gaysidor och genom en chatt träffade jag en man som jag hade distansförhållande med i ca 9 månader. Det var en kille som verkligen var inne i garderoben (betyder att han inte kommit ut som homo/Bisexuell) och det var också en himlastormande passion.
Jag mötte en annan man och det tog slut. Den mannen hade jag förhållande med i 1,5 år och då försökte jag verkligen allt för att det inte skulle ta slut för det var som om *håller inte detta så är jag hopplös*.
Vi var destruktriva mot varandra på många sätt och nu så här efteråt så vet jag ju att han var oärlig och levde på någon slags lögn. Men han var väl snäll på sitt vis.
Har känslan av att han hade autistiska drag eller Aspenbergers syndrom.
Jag kan ha fel, men hur som helst tog det slut.
Träffade en kille på en fest på RFSL-Umeå och vi var bägge inne på den linjen att vi inte skulle inleda något förhållande..
Jo jo så har det nu snart gått 7 år sen vi möttes.

Lars har en dotter som blir 5 år i år och mammorna tillhör vår skara *bästa vänner*.
Dottern vet så klart att Lars är pappa och de träffas trots avståndet flera gånger per år.

Lars och jag har ett underbart förhållande och visst blir vi irriterade på varann emellanåt men grälar gör vi mycket sällan för vi har ett förhållande som är totalt ärligt och raka rör.
Nästan som om att vi knappt kan hålla något hemligt för varandra.
Vi är sammansvetsade och älskar varandra oerhört.
Samtidigt är vi varandras bästa vänner.
Vi har olika intressen och låter varandra ha det också.

Många gånger känner jag mig rätt bitchig och man kan tro att jag är den som bestämmer men vi bestämmer nog lika mycket båda två. På olika nivåer.
Kommer jag med ett förslag om något säger han oftast först nej och sen när han funderat så tycker han att det är ok - eller så har vi omvandlat något till bägges önskemål.

Jag tror att vi kompromissar, ger och tar av varandra och ingen vill den andre illa.
Blir jag less så far jag iväg ensam. Kommer hem med ny energi.
Lars tar in sin energi genom att titta på 12 volts saker på nätet, fantisera om blommor och renovera gamla ruckel.

Jag hoppas på att vi får ett långt liv tillsammans.

Detta var lite om oss.

I sommar firar vi 2-års bröllopsdag.

Vi ska inte åka på någon fler bröllopsresa.
Den första bröllopsresan hade vi vandaler och tjuvar i hemmet. Den andra bröllopsresan hade vi inbrott i vår hytt på båten