Är en bok jag läser just nu.
Innan var boken om "Eskil - riddaren i syrenbersån"

Bägge berör mig på olika vis.
Jag borde skriva mina böcker någongång, har flera ideer och det kommer, en bok skrev jag och den var så himla bra men i en period i mitt liv så kastade jag bort en hel del och där räk boken, då hade man ingen dator.

Sedan började jag skriva om min syster som gick bort, men den la jag åt sidan - då var det så jobbigt med alla känslor som grävdes upp.

Men nu har jag nåt som ska bli av som är mer lättsam och den ska jag ha skrivit klart INNAN 2011.

Så den som väntar på något gott väntar aldrig för länge..
Jajustja kanske dags för middagen.. Den är klar men dock ej uppäten!

Visst är det så en del människor kommer in i ens liv, försvinner och man ses aldrig mer.
En del kommer och stannar för livet.
Vänner har man kanske i en period i livet en del livet ut.
Många vänner ska man nog bara ha en period, man kan inte klamara sig fast vid folk för man växer ifrån varandra. Kanske t o m ens partners inte kommer överens med ens vänner.
Själv har jag väl på många vis haft väldigt goda vänner, som stannat kvar i kris och sorg och glädje.
Sedan har vi de som försvann när det krisade sig, var det vänner det?

Arbetskamrater är sådana som man umgås med dagligen i kanske åratal, men man umgås inte privat.
Byter man jobb så försvinner de ur ens liv.
Jag har haft en hel del jobb och mött många människor i mitt liv.
Både som kollegor, kunder, brukare, boenden och så har jag ju haft en hel del grannar.

Möter jag någon på stan så kanske jag känner igen personer men placerar de inte direkt, jag är faktiskt även om få tror på det så är jag blyg och på så vis kanske inte vågar hälsa av osäkerhet om det verkligen är hon/han.
När jag varit nere i Södertälje så hälsar många kunder på mig från butiken där jag arbetade 1980-1985  det tycker jag är skoj, men jag undrar ibland om de minns mig från jobbet på konsum eller bara känner igen mig?

Vissa männsikor i ens liv brukar bestå i minnet av olika orsaker livet ut, de kan ha jobbat en kort period med en men de finns där ändå, de har utmärkt sig på något vis.
Jag kan ha jobbar i åratal med någon som bara fanns på jobbet men man tappat bort de i ens minne.

Här kommer nu namn på människor som jag aldrig träffat på LÄNGE men som jag tänker ofta på.
Det är fd kollegor, grannar, kunder, släkt, vänner, boenden på gruppbostäder eller i åldringsvården.
De jag nämner kanske heter som du men är en annan person, likaså är detta de namn jag kommer på nu så det betyder inte att jag nämner alla.

Viola, Inga-Lill, Ruth, Jan, Lars, Asta, Gun, Inger, Karin, Annette, Johnny, Marie-Louise, Marita, Jörgen. Bosse, Jan-Michael, Agneta, Gulli, Majbritt, Margaretha, Carina, Pentti, Pertti, Jukka, Lea,
Lena, Annika, Risto, Christian, Gunnar, Mats, Ulla, Lahja, Jari, Anja, Aili, Ove, Kjell, Tage, Kurt-Allan,
Ulrika, Dan-Ove, Kristina, Andreas, Yvonne, Ingrid, Fredrik, Lennart, Camilla, Daniel, Hans, Björn,
Charlotta, Sara, Towe, Petra, Tommy, Markus, Timo, Uno, Karin, Mikael, Raimo, Tore, Per, Björn-Erik,
Birgitta, Ann, Eva, Igor, Caroline, Eva-Maria, Jesper, Jouni, Tina, Hedda, Elisabeth, Jonas, Mia,
Jaana, Åsa, Henrik, Anita, Jonas

Här kommer en lista på döda människor som jag finns för alltid i mitt minne inte alla döda jag känt utan några speciella som finns i mitt hjärta som jag saknar och tänker ofta på. En del dog av ålderdom vilket var bra en del har valt själva att avsluta sina liv en del i olyckor..sjukdomar.

Mormor, pappa, farmor, syster, systerson, kusin, Jalle, Sulo, Torsten, Rudolf,Thomas, Paul, Karl-Erik, Ingegerd, Lars, Ove, Peter, Raimo, Pekka, Susan, Jaana, Liza, Anni, Erik, Ulf, Jan, Hans-Erik, Jan-Erik, Runar, Hanna, Patrik, Kim, Philip, Hugo, Holger, Sigvard, Göta, Sonja, Evy, Nelly, Greta, Tora, Marianne, Henrik,  Siiri, Tyyni, Sisko, Tyyko, Rauha, Veikko, Rauno, Hulda, Hilda, Ida, Verner 
Pär, Stig, David, Sally, Margareta, Wilhelm, Irmgaard, Tore, Hillrid, Egon, Kalle, Birgitta, Verna, Alfons, Frans, Ines, Tauno,


Hur kul var detta?? Oj vad minnen som kom in i skallen..

Godnatt!

Är orolig och fundersam på allt och livet och framtiden.

Ska jag få uppleva barnbarn, hamnar jag på nåt hem eller dör jag i en olycka imorgon.
Ska jag vara tvungen att uppleva mina barns begravning, eller kommer de att råka illa ut, misshandlas eller våldtas. Kommer de att bli missbrukare.
Om jag tänker så så gör jag ju mig själv mest orolig och nervös såklart.

Men jag tänker inte så ofta men sömnlösa nätter så börjar ju hjärnan ge efter för att låta grubblerierna komma före allt annat.

Jag har ju upplevt i min närhet både plötsliga dödsfall, missbruk, våldtäkt och misshandel.
Även cancer och slutligen långvård.

Har själv blivit misshandlad, våldtagen och mobbad i skolan var jag ju såklart.
Föddes 3 månader för tidigt och bara det visade ju att detta är grabben som kommer i tid..

Jag har utnyttjats av flick och pojkvänner, köpte godis åt mina kompisar så de skulle vara med mig.

Så tänker jag stilla att MINA barn ska inte utsättas för allt detta - det ska JAG se till att det inte sker..
Joo  joo det vet väl alla att ju mer föräldrarna lägger sig i desto grymmare blir handlingarna i värsta fall.

Jag har haft en hel del vänner i mitt liv, kortvariga vänner och nästan livslånga vänner.
Några har vänt mig ryggen för min läggning och de var ju inga riktiga vänner alls.
Några har jag raderat ur mitt liv för de har absolut inte samma värderingar som jag och har varit så dominanta att jag fått vara deras vän på deras villkor.

En av mina bästa vänner idag är Agneta, vi kan prata om allt och vi kan ha en paus på en månad då vi inte pratat med varandra för att sedan ringa till varandra dagligen. Vi kramas när vi ses, och den kramen känns så naturlig.

Jag har ingen vän som jag skulle kunna ringa mitt i natten till och bara gråta ut min ångest till, menar då att ingen av de vänner jag har skulle jag orka göra det åt.
När jag är ledsen då gråter jag så det låter så illa och jag är så himla ful när jag gråter så jag låser in mig på toaletten och spolar vatten så inget hörs.

Jag har svårt för döden, den är så defintiv och den berör mig så. När jag får ett besked om att någon dött så blir jag så grubblande och tänker på alla runt omkring som sörjer.
När min pappa dog fick jag beskedet en natt när jag sov.. När jag skulle väcka barnen för skolgången och berättade det så blev det mer verklighet att pappa var död...
När Patric tog livet av sig så minns jag att syrran ringde och sa det. jag fick en chock, la på luren och bara skrek och grät och grät. Efter några timmar ringde jag syrran och frågade om han dog.. Hoppades in i det sista att det var något missförstånd.. eller en ond dröm.

Jag  försökte ta mitt liv det var i februari 2001, jag var väldigt deprimerad. Ingen visste nog runtomkring mig hur illa det var. Jag var inne i ett förhållande som var destruktivt.
Jag försökte också ta mitt liv när jag var 11 år.

Tror att vissa människor är mer självmordsbenägna än andra. Jag är sådan.
Men när Patric sköt sig så gjorde han oss så illa att jag insåg att NEJ jag ska inte göra någon människa så illa som att ta mitt liv....................


Jag hoppas att när man dör så förenas man med de man haft sig nära.

Jag ville ta mitt liv 1993 när min dåvarande fru sa att hon ville skiljas, att hon aldrig älskat mig utan bara sett mig som ett lämpligt offer att skaffa barn med. Då blev jag så nedtryckt och ville inte leva längre.
Jag tog hunden med mig ut i skogen satt och grät och grät. Ropade högt att jag ville dö, jag hade inget att leva för längre.. Då "kom min syster" fram till mig och sa - Du ska inte dö, jag valde inte att dö jag blev sjuk och fan ta dig om du inte tar vara på ditt liv!
Jag vaknade upp och tänkte NEJ! Så illa ska jag inte behandlas att nä nu jäklar ska jag ta hand om mina barn och leva för deras skull.

Min samtalsteraupet sa en gång när vi diskuterade mina självmordsförsök:
- Jari tänk om du misslyckas nästa gång! Jag svarade då att då skulle jag ligga och blunda aldrig öppna mina ögon inte äta något och invänta tills jag dog. -Nej svarade hon jag menar om du misslyckas i ett självmordsförsök och verkligen dör!!  Det gav mig starka känslor och tankar och har förföljt mig sedan dess..

Idag är det längesedan jag hade självmordstankar. Hoppas de är borta för alltid.

För att ta sitt liv är ingen lösning då är det mycket bättre att ta tag i sitt liv istället..

kram kram

Fick brev från Allas Veckotidning - tack för det!
Skickade in en insändare och fick den publicerad.
Som tack fick jag 3 st Trisslotter.
Skrapade fram vinst på 2 av 3 lotter totalsumma 75,-
Inte illa..



Tackar och bockar!

När jag nu la in bilden fick datorn frispel..
undrar om jag fått nå virus - den bläddrade fram 38 sidor med upploading av bilden..

Nu är det dags att åka till arbetet


Åker moped - Lars får ta bilen eftersom jag skiftade på sommardäcken på MIN bil, Lars orkar inte byta däck, han är ju så svag och trött. Arma handleder..

Hittade några fler att skanna in, men mina porrnoveller hittar jag inte - än???
Vet att de finns någonstans..


Ja-a syrran har varit borta i över 16 år....



Ja-a fint minne...


Kanske inte lika fint minne.



*FasterAnni*   tänker på dig ofta

en sak jag har skrivit...







oki doki ska kolla nu hur det blev när jag publicerar detta..

Detta har jag skrivit LÄNGE sedan..

Irriterande beröm    (Allas Veckotidning 1994)

Jag är en frånskild pappa och har vårdnaden om min dotter.
Allt fungerar så bra det kan i vår situation, men det finns något som irriterar mig mycket:
- alla "gamla tanter" som berömmer mig för att jag är så duktig och sköter om både barn och hem!
Javisst, jag är duktig, men hur många ensamstående mammor får samma beröm?
Samtidigt är jag arg på alla som skäller på mig och min före detta fru för att vi skilt oss.
Har vi inte det svårt ändå??
Och vad vi än må haft för anledning är det väl högst privat?
*Tack för ordet*

Jag saknar ditt snusande....  (Hemmets veckotidning 1994)

Ligger ensam och känner mig övergiven...
När jag vant mig vid att sova ensam hittar jag en partner.
Då kan jag inte sova för jag är inte van vid att ha någon som snusar vid min sida.
När jag vant mig vid snusandet är förälskelsen borta och jag blir lämnad ensam.
Då kan jag inte plötsligt sova för att jag inte längre hör snusandet vid min sida.
Hon fann en annan, och nu ligger väl han sömnlös för att hon ligger där och snusar....
*Övergiven igen*
 
Jag längtar efter barnens röra     (Hemmets Veckotidning 1994)

Jag sitter här i mörkret och det är så tyst.
 Mina barn är hos sin mamma, jag är nyskild och har vårdnaden om våra barn.
Egentligen borde det vara skönt med en hel helg för mig själv,
men jag är som förlamad och får ingenting gjort
utan längtar enbart efter söndagskvällen när barnen kommer hem.
Jag har städat lägenheten, torkat golven, men det är för rent och snyggt.
Det är mysigare med barnens leksaker spridda över golven, med liv och rörelse.
Nu är det tyst som i graven.

Visst kan jag gå ut och ta mig en öl nånstans, träffa kompisar, men det känns fel.
Jag lever inte för det utan för mina barn
*Ensam pappa*

Alla kommer säkert i graven    Aftonbladet 1994)

(Söndagen den 21 augusti undrade vi i en artikel i Söndagstidningen om vi har råd att dö)

Hittills har jag inte sett någon död man eller kvinna längs vägkanten
- alltså kommer vi ned i graven på ett eller annat vis.
Att det sen är monopol på kostnaden är skrämmande!
Låt det bli mer konkurrens och släpp fram de billiga men värdiga begravningsbyråerna.
Gör som jag:
Skriv ner din sista önskan och tala om för dina anhöriga hur du vill ha det, då blir alla nöjda.
Jag är bara drygt 30 år men har redan haft klart för mig:
billigast möjliga alternativ och inget fika efteråt! Fika får ni göra med mig när jag lever!

*Jari*


Ge varann en frikväll     (Vi föräldrar 1995)

Vi har ett barn på 2 år och en baby på snart 4 månader.
Min fru har varit hemma med barnen hela tiden, att hon blir less ibland kan man förstå.
Då kom vi på att ge varann varsin "frikväll" i veckan.
Hon är fri att göra vad hon vill på måndagkvällar.
Oftast "låser" hon in sig i vårt gästrum med en bok eller ett handarete. Eller ringer någon väninna.
Onsdagar är det min tur, då brukar jag stanna i stan efter jobbet, gå i affärer, till badhuset eller nåt annat kul

Frikvällarna är roligare för både oss och barnen.
Jag får delta i deras lekar, vilket annars är svårt att hinna med.
Så inför frikvällar ni också om er tjej vill vara ledig eller mannen i garaget en kväll

*Jari*

(Skrattar gott, så himla manligt/kvinnligt denna insändare var!!!! - huvva!!)

Så blind jag varit!        (Allas Veckotidning 1994)

Det är ganska dåligt vad vi människor är dåliga på att uppskatta det vi har!
Vi gnäller så fort det blir ett par hundralappar mindre i lönekuvertet.
Men om man ser till det hela borde vi vara nöjda, vi har ju ändå husrum och mat för dagen.
Jag har sjäv varit dålig på att se det som är bra.
Men en dag tappade jag synen.
För ett kort ögonblick var jag blind!
Vad hände? Min värld rasade samman och jag trodde det var kört!
Jag skulle nog bli blind och orsaken var säkert en tumör i ögat!
Allt var bara hemskt.
Nu blev det läkarbesök och undersökningar
och jag fick tillfälle att konstatera vilken fin läkarvård vi har.
Till min lättnad fick jag veta att det bara varit en smärre blödning,
men allt var bra och jag skulle inte få några men.
Alltså var det en bagatell i förhållande vad jag trodde....
Det har gått några år sen det hände
och idag har jag en annan och positivare syn på tillvaron.
Säg det onda som inte har något gott med sig!
Nej tänk inte på det negativa le istället.
Tro mig du kommer att få ett leende tillbaka

*En ny värld*



Oj jag blir generad när jag läser det jag skrev för snart 15 år sen..  men det var då det!!
(Lucas)

Jag gillar att skriva, det tror jag allt att ni fattat.

Jag har skickat in ett antal inlägg, berättelser ur livet och man kan säga att ca 80 % av det jag skickat in har publicerats!
Det kan vara allt ifrån en liten insändare till en berättelse om mobbningen jag utsattes för i skolan eller som när jag skrev små berättelser om hur jag gjort bort mig till veckotidningar.

Känslan när man köper tidningen och ser att det JAG skrivit blev publicerat, känslan när man får en utbetalningsavi hemskickad för nåt man skrivit! Så euforiskt!

Jag är en *periodare* i skrivandet, 1994 skrev jag som mest! Minns att jag i genomsnitt fick 400,-/månaden det året i intäkter, vilket då var rätt bra. Och min självkänsla steg upp mot höjder.

Jag kan lätt sätta in mig i olika situationer och skriva om det så som att jag själv upplevt det.

Jag är en kille, tycker själv att jag är mer maskulin en feminim, men det är upp till andra att tycka. Jag skriver mest åt veckotidningar och hade t o m ett anställningsnummer åt Hemmets Journal.

Alla alster har jag samlat i en pärm, och ibland kan jag låta folk läsa i den.
Det roliga är att folk känner igen att de läst det jag skrivit och minns det! Med andra ord har jag berört nån.

Självklart var jag ju tvungen att testa att skriva en erotisk novell, skickade den till Lektyr, den publicerades och jag fick 600,-! (1992) - jag trodde inte mina ögon! Lite fantasi - papper, skrivare och porto och jag tjänade pengar!
(Har skickat in 7 erotiska noveller av de blev 5 publicerade - bra odds!)

Dikter jag skrivit har aldrig blivit publicerade! Ändå kan jag tycka att jag skrivit en del fina.

Men jag gjorde som så att jag köpte en veckotidning, lusläste den och tänkte vad köper den här tidningen?
Skrev sedan något åt just den tidningen som på beställning.
Nästa tidning nästa lusläsning osv.

Självklart var jag tvungen att lägga in titeln författare i telefonkatalogen!

Nu är jag nog mer hobbyförfattare och nästan en rolig bloggare.

Nej ska ju jobba idag så bäst jag surfar vidare i min jakt på dagens internet läsning.

Ha en bra dag/kväll/natt whatever

Kram

Lucas