Är orolig och fundersam på allt och livet och framtiden.

Ska jag få uppleva barnbarn, hamnar jag på nåt hem eller dör jag i en olycka imorgon.
Ska jag vara tvungen att uppleva mina barns begravning, eller kommer de att råka illa ut, misshandlas eller våldtas. Kommer de att bli missbrukare.
Om jag tänker så så gör jag ju mig själv mest orolig och nervös såklart.

Men jag tänker inte så ofta men sömnlösa nätter så börjar ju hjärnan ge efter för att låta grubblerierna komma före allt annat.

Jag har ju upplevt i min närhet både plötsliga dödsfall, missbruk, våldtäkt och misshandel.
Även cancer och slutligen långvård.

Har själv blivit misshandlad, våldtagen och mobbad i skolan var jag ju såklart.
Föddes 3 månader för tidigt och bara det visade ju att detta är grabben som kommer i tid..

Jag har utnyttjats av flick och pojkvänner, köpte godis åt mina kompisar så de skulle vara med mig.

Så tänker jag stilla att MINA barn ska inte utsättas för allt detta - det ska JAG se till att det inte sker..
Joo  joo det vet väl alla att ju mer föräldrarna lägger sig i desto grymmare blir handlingarna i värsta fall.

Jag har haft en hel del vänner i mitt liv, kortvariga vänner och nästan livslånga vänner.
Några har vänt mig ryggen för min läggning och de var ju inga riktiga vänner alls.
Några har jag raderat ur mitt liv för de har absolut inte samma värderingar som jag och har varit så dominanta att jag fått vara deras vän på deras villkor.

En av mina bästa vänner idag är Agneta, vi kan prata om allt och vi kan ha en paus på en månad då vi inte pratat med varandra för att sedan ringa till varandra dagligen. Vi kramas när vi ses, och den kramen känns så naturlig.

Jag har ingen vän som jag skulle kunna ringa mitt i natten till och bara gråta ut min ångest till, menar då att ingen av de vänner jag har skulle jag orka göra det åt.
När jag är ledsen då gråter jag så det låter så illa och jag är så himla ful när jag gråter så jag låser in mig på toaletten och spolar vatten så inget hörs.

Jag har svårt för döden, den är så defintiv och den berör mig så. När jag får ett besked om att någon dött så blir jag så grubblande och tänker på alla runt omkring som sörjer.
När min pappa dog fick jag beskedet en natt när jag sov.. När jag skulle väcka barnen för skolgången och berättade det så blev det mer verklighet att pappa var död...
När Patric tog livet av sig så minns jag att syrran ringde och sa det. jag fick en chock, la på luren och bara skrek och grät och grät. Efter några timmar ringde jag syrran och frågade om han dog.. Hoppades in i det sista att det var något missförstånd.. eller en ond dröm.

Jag  försökte ta mitt liv det var i februari 2001, jag var väldigt deprimerad. Ingen visste nog runtomkring mig hur illa det var. Jag var inne i ett förhållande som var destruktivt.
Jag försökte också ta mitt liv när jag var 11 år.

Tror att vissa människor är mer självmordsbenägna än andra. Jag är sådan.
Men när Patric sköt sig så gjorde han oss så illa att jag insåg att NEJ jag ska inte göra någon människa så illa som att ta mitt liv....................


Jag hoppas att när man dör så förenas man med de man haft sig nära.

Jag ville ta mitt liv 1993 när min dåvarande fru sa att hon ville skiljas, att hon aldrig älskat mig utan bara sett mig som ett lämpligt offer att skaffa barn med. Då blev jag så nedtryckt och ville inte leva längre.
Jag tog hunden med mig ut i skogen satt och grät och grät. Ropade högt att jag ville dö, jag hade inget att leva för längre.. Då "kom min syster" fram till mig och sa - Du ska inte dö, jag valde inte att dö jag blev sjuk och fan ta dig om du inte tar vara på ditt liv!
Jag vaknade upp och tänkte NEJ! Så illa ska jag inte behandlas att nä nu jäklar ska jag ta hand om mina barn och leva för deras skull.

Min samtalsteraupet sa en gång när vi diskuterade mina självmordsförsök:
- Jari tänk om du misslyckas nästa gång! Jag svarade då att då skulle jag ligga och blunda aldrig öppna mina ögon inte äta något och invänta tills jag dog. -Nej svarade hon jag menar om du misslyckas i ett självmordsförsök och verkligen dör!!  Det gav mig starka känslor och tankar och har förföljt mig sedan dess..

Idag är det längesedan jag hade självmordstankar. Hoppas de är borta för alltid.

För att ta sitt liv är ingen lösning då är det mycket bättre att ta tag i sitt liv istället..

kram kram